skinn och ben

Påsken gick ju som förväntat, några kilo plus. 55,5 nu, men det ordnar sig. Det är inte kilona i sig som utgör grund för paniken, det är fettet, som ohämmat och tumörlikt breder ut sig, väller över, förfular. Nåja. Just nu är mitt stora problem hungern. Det är så lustigt, för när man är i fokus har man ingen aning om hur man någonsin skulle kunna äta normalt igen, hungern är en del av allmäntillståndet. Men så släpper man efter. Och visst, mättnadskänslan är ångestframkallande, gör mig illamående, men magen hinner minnas hur det var när man åt mer än frukost, några knäckebröd och en varma koppen-soppa om dagen. Men jag har varit här förut, det är bara att hålla ut de första dagarna, sen går det av sig självt. Och det spelar egentligen ingen roll om jag äter, det är inte min mage som är omättlig, det är den där envisa mentala hungern. Jag borde onekligen byta drog.